anderssonvindeln

Morgon, brukar inte vara min favorit tidpunkt på dagen. Men denna morgon vaknade jag och kände mig pigg och rask. Jag klev upp med ett skutt, gick ut i köket och kollade dagens temperatur och upptäckte att det ännu var kallt, -22 grader närmare bestämt. Johan är snart helt övertygad om att golfströmmen tänkt ändra riktning så att han måste genomlida en ny istid =) Jag laddede perkulatorn och gick ner i källaren för att hämta dagens kläder till Amanda och Elias. Själv hoppade jag i jobbar kläderna då jag ska ut och greja lite i ladugården. Det känns så sanslöst tråkigt att inte få ha barnen hemma medans jag själv är hemma. Men förhoppningsvis så behöver jag bara  vara sjukskriven 3½ vecka till. Ja, jag jobbar ju min fulla tjänstgöringsgrad på 70%, jag är 1/4 dels sjukskriven för att inte gå upp på 100% i dagsläget. Tänker inte gå in på varför för jag blir bara ledsen och irriterad. Men jag har en nacke till salu om nån är intresserad.  Jag förstår inte logiken i att måsta ha barnen i omsorg på 100% när man är sjukskriven. Det är ju verkligen att mellanraderna säga att en person inte  klarar av att ta hand om sina barn. Då barnen är hemma har man mer rutin på dagen, fasta tider för mat vila etc. Men, men...på försäkringskassan blir ingen klok. Nu är dom lämnade på respektive förskola och huset är tyst. Skönt samtidigt som jag gärna hade suttit och pysslat med Amanda eller kört tåg med Elias.

 

Jag har mått så gott efter Anna och Eriks besök igår, för att gratta Amanda som fyllde 6 år. Anna och Erik hade med sig Kakan. En Tibetansk Spanielvalp. Vi hade förberett med att ge henne full dos av hennes allergimedicin på morgonen. Jag önskar så innerligt att vi hade kunnat behålla Kakan här. Jag har inte sett Amanda så glimmrande glad på ...jag vet inte hur länge. Hon bara älskar hundar, har gjort sen innan hon kunde gå så hennes allergi är ju så oturlig. Hon sa igår kväll, när jag höll på att natta henne: "Mamma, jag kan ju få Kakan, men hon kan bo hos Anna och Erik så dom inte blir ledsna och saknar henne. Då kan jag åka och leka med henne och ge henne mat ibland i deras hus." Det skulle vara så kul att kunna ha husdjur. Speciellt när vi bor som vi gör. Jag satt ute på Blocket i helgen och bara suktade efter att få köpa en Shettis eller två. Det skulle vara så mysigt att ha djur i ladugården, mycket jobb, men kul.

Nu är brasan tänd i pannan och lite ljud har återuppstått i huset. Nu ska jag gå och köra igång perkulatorn, få mig en kopp kaffe. Sen ska jag gå ut.

Sitter med sling-blekning i håret och funderar över hurvida jag ska våga prova den nya medicinen. Jag har blivit så rädd för mediciner att det är rent ut löjligt. Men jag ska prova den, helt klart. Den kanske tar mig närmre drömmen om att få vara någorlunda smärtfri.
Jag var tillbaka på jobbet första dagen igår och det kändes underbart. Jag hoppas bara att det får fortsätta så.

Detta är slätröntgenbilder på en nacke med uträtad lordos. En ormal nacke har en c-kura. Så här ser min nacke ut.  Men till skillnad från dessa bilder har jag inga kotsäkningar ännu.

 

 

Jag kan lugnt påstå att jag förlorat hoppet. Hoppet rann ur mig totalt idag. Jag fattar inte att man kan brytas ner, fysiskt, så fort. För 1½ år sen mådde jag prima. Visst hade jag kännt av nacken emellanåt men inte så att jag lagt nån större notis om det. Nu är det lite svårt att låta bli att ta notis om det....när man kliver upp på morgonen och undrar vart världen tog vägen....pga att synen är så påverkad av skadan jag har i nacken. Nu har jag haft snart 14 dagar då jag varit riktigt kungligt dålig. Jag har ingen känsel på höger sida av huvudet och området sträcker sig från högra ögonbrynet, över hjässans högra sida, ner mot bröstet. På höger sida av halsen skulle jag nog kunna sticka hål utan att det kändes alls. Jag har haft sån rungande huvudvärk i snart 18 dagar att jag är helt matt. När jag sover har jag så pass ont att jag ligger och gnisslar tänder som en dåre...vilket inte gör spänningarna i nacken bättre. Så den onda cirkeln går runt och runt.
Pratade med min doktor i telefonen idag och vi ska träffas på måndag, diskutera ny medicin, nån form av behandling och sen ska det tas en massa prover för att kolla nått hormon. Ja, jag är så less att ord inte finns. Jag vill bara kliva upp en morgon och slippa känna det som att jag just vaknat och satt fötterna på golvet i en båt som guppar runt i storm. Fallrisken är rätt så hög på mig just nu....hur förnedrande känns det ....jag är 34 år...inte 90+. Men, men. Det roliga som hänt under veckan, eller snarare det senaste dygnet är att jag lagt på mig nästan 5kg vätska. Bara sådär *POFF-SVÄLL*
Det som är skönt är att jag har så fullt förtroende för min doktor. Jag vet att han kommer att hitta en bra lösning för att göra vardagen mer dräglig, så att jag kan jobba och leva nått så när som normalt. Även fast jag vet att helt frisk blir jag aldrig igen. Men jag ska försöka glädja mig åt det positiva. Jag är inte så pass skadad i nacken ännu att jag inte kan gå. Måste försöka hålla fram det positiva i det hela. Även om det är svårt när man är så pass smärt påverkad att inte en fiber av kroppen är smärtfri.

Nu ska jag ta och gå upp och mysa om maken lite. Det är ju trots allt fredagkväll. Det skulle ha varit gott med ett glas rött vin men jag har inget vin hemma och kände verkligen inte för att gå in på bolaget idag när jag var inne på byn.

Är det högmod att bara vilja få leva som alla andra, slippa smärta, slippa vara rädd för att ramla omkull, våga gå i trappor och framför allt att kunna jobba?? Jag verkligen älskar mitt jobb så till den milda grad. Det gör mig så ont att inte kunna jobba. Nä, avslut.

Tjing tjing