anderssonvindeln

Det skulle vara skönt att få komma tillbaka till vardagen igen. Denna förkylning verkar inte vilja släppa sitt järngrepp om mig och mina bihålor *suck*. Det är bara att gilla läget. Men det känns som om det är nog med grejor i livet just nu som florerar. Det känns knasigt på många sätt och inget kommer väl att bli sig likt igen. Jag har inget emot förändring men den här förändringen kunde ha fått förbli ogjord. Jag vet att jag skriver a men inte b och det är för att berörda parter vill nog inte ha det hela utblottat på nätet. Men jag bara måste få skriva om känslan som växer i mitt inre.
Denna sommar, 12 juni närmare bestämt, slog min "weird-shit-o-meter" i taket och världen kändes plötsligt som kaninhåler i Alice i underlandet. Det hålet har visst tänkt vara bottenlöst i min saga. Jag har ännu inte landat i nått Underland och det trillar bara in mer saker som får mig att susa vidare, tyngdlöst i mitt bottenlösa hål. Nej, nej och nej igen. Hålet representerar inte att jag mår dåligt eller är deppad. det är bara att så otroligt overkliga saker händer...och nej, jag pratar inte om att jag sprunigt genom en murad vägg mellan två platformer på nån tågstation på väg till Hogwarts. Utan det är bara saker som jag aldrig väntat mig, kunnat föreställa mig och än mindre ägnat en tanke till hur man bearbetar dessa event. Nu har det visat sig så att prästen jag tog kontakt med i juni är verkligen underbar. Vi har pratat ett par gånger och hon hjälper mig verkligen att hålla huvudet åt rätt håll och ovanför vattenytan. Sen att jag har vänner runt mig som verkligen verkligen är underbara är bara att skatta sig lycklig för. Speciellt kvinnan K. Hon är en förebild på många sätt och jag hoppas att jag en vecker dag kommer att besitta hennes form av inre styrka och självförtroende.
Jag är inte bara välsignad med underbara vänner....min lycka i livet. Mina barn och min helt enormt otroliga make. Jag har svårt att få grepp om att tiden gått så fort. Vi har varit gifta 7 år nu och jag kan fortfarande upptäcka hur det pirrar i magen vid blott åsynen av honom. Sånt där "jag är kär-pirr" efter 7 års äktenskap...otroligt härligt och jag är verkligen så genuint lycklig. Sen att barnen får en att må som en solig, varm sommardag. Jag är lyckligt lottad som har det så. Att verkligen känna varje dag att jag är lycklig och nöjd med livet jag lever.

Nu ska jag kasta min onda näsa och resten mig själv i duschen. Sen blir det att läsa ett par kapitel till i Harry Potter och den flammande bägaren. Imorgon är en spännande dag, även om jag någonstans är skräckslagen inför vad resultaten blir så känns det spännande. Nä, slit dig från datorn nu Annelii.

Natt natt

Men det är så otroligt, galet tråkigt just nu. Jag hatar att vara sjuk. Att behöva bli förkyld är det värsta jag vet. Först känns det där pirret i halsen som berättar att " vid gud" nys inte för då sätter det igång. Låter man bli att nysa?? Kan man låta bli att nysa?? Nej!! Och sen brakar det lös. Näsan rinner som om man lämnat en kran på. Men ack och ve. Det är bara början. Sen har vi dag nr 2 i förkylningen. Den där dagen man feberfrossan och överhettningar avbyter varandra om vart annat och man ser inte sig själv överleva dom närmsta 24 timmarna. Dag 3 är kroppen öm och man får uppleva att alla leder och muskler kan skicka signaler till hjärnan ATT DOM GÖR ONT!!! Sen, å sen...har vi dag 4. Då man börjar komma sig lite ur sängen. Det är den morgonen man givetvis tappar ner kaffeskeden och måsta bocka och vända för att ta upp den.....-PANG- och när man kommer upp igen vimmlar det prickar framför ögonen och man undrar vem det är som varit så snäll och slagit en i huvudet på väl utvalda ställen: strax under ögonen, strax ovanför ögonen. Inte att förglömme den där kulverten som verkar vara dragen mitt mellan ögonen och upp över pannan. Sen att det känns som om ögonen ökat i storlek och vill tränga sig ut ur sina hålor ska vi inte ens börja diskutera....eller jo. Va fan är det inte reklamationsrätt på bihålor för??!!! Dag 4 upptäcker man även att man överförbrukar ordet: "Va". Varför då? Jo, snoret tillsammans med svullna bihålor vill gärna visa sin storslagna sida till att härska och söndra genom att sätta lock i öronen. Härligt. Visst är det bara så kul att vara förkyld. ååå, jag höll på att glömma. Natten mellan dag 3 och 4, då man med en känsla av att vara en urvriden trasa, går för att lägga sig....vad händer då?? Jo, det ska jag berätta. Precis då all värk i kroppen börjar blekna bort i sömndrunkenhet sätter det i gång: HOSTAN. Hostan som HornPär själv verkat fått vara med att komma på att vi ska ha när vi blir förkylda. Själv låter jag ungefär som Robert Gustvasson när han imiterar att ha druckit Klorin. Deta i sin tur medför sig att man blir om i magmuskler och skuldror. Japp, det är livet....att vara förkyld.

Men visst är jag samtidigt tacksam för att jag bara behöver gnälla över en ynka förkylning. Det finns ju faktiskt värre sjukdomar folk tampas med och som dessutom kanske är livslånga eller rent av dödliga.

Nu ska här sprayas näsa med Nassonex. Sen ska jag bädda ner mig framför tv'n.

trevlig helg./annelii

Jag får aldrig vara ledig!! Jag har enligt mitt schema massor med lediga dagar men då är det slltid nått helvette som måste göras eller så är barnen sjuka eller så blir jag själv sjuk. Jag är så dödligt less på att ALDRIG kunna nyttja min lediga tid till att ha ork att göra nått utanför hemmet!! Jag hinner inte träna, jag hinner inte simma all tid bara rinner mig förbi och stressen gör mig galen. Jag är så sjukt, sjukt känslig för stress. Kroppen strejkar direkt och det blir tvärstopp. Jag försöker lära mig att dra ner på tempot då kroppen börjar signalera men lyckas aldrig. Och en nedgång, då kroppen sagt ifårn och stängt av kan ta flera dagar att återhämta sig ifrån. Det gör mig oxå stressad...jag har varit stresstålig som få och klarat att hålla ett högt tempo både i jobbet och i livet. Den delen av mig försvann 2008 då jag total sprang in i väggen och bara kunde inte ta mig nån vart varken fysiskt eller psykiskt.
När det blir så här vill jag helst bara vara ifred och ha lugn och ro. Men jag har ingen tillflyktsort att tala om. Det är här vid datorn....men det handlar om 5 minuter åt gången sen ropar barnen och hjärtat finns inte att sitta kvar då. Visst, visst. Jag kanske borde göra lite mer klart att om jag går ner till datorn vill jag vara ifred en stund och kommer upp igen då jag känner att ro och lugn återvänt till kroppen.

Nu är snart vintern här och jag blir mer isolerad. Jag har ju inte körkort ännu och det känns lite drygt att gå 3km, då det är mellan 15-20 minusgrader, för att simma 1 timme och sen gå hem. Mitt trasiga knä säger dessutom ifrån för sånna äventyr.

Nä, jag ska sluta gnälla och ta mig en kopp te/Annelii