...det var ett tag sen.
Tänkte att det var dags att göra ett litet inlägg. Det var ett tag sen jag skrev, jag är väl inte så himla bloggig av mig =)
Nu fyller snart Amanda 8 år. På tisdag närmare bestämt. Jag kan knappt fatta att det redan gått 8 år. 8 år....och jag blir sannolikt inte yngre, fast jag känner mig inte så gammal heller.
Sessan går i 1:a klass, hon har lärt sig läsa under höstterminen och skrivandet tar bättre och bättre form. Hon har hunnit tävla i skytte 3 ggr och har börjat dans. Hon har även under hösten gått på Hyposens för sin allergi vilket hittills har visat bra resultat. Det hinner hända så mycket på ett år.
Själv har jag inte så mycket nytt i livet förutom en nyfunnen glädje i träningsform. ZUMBA!!!! Attans så kul det är. Första passet var kände jag mig rätt kaxig inför. "Jag är ju van att dansa", tänkte jag för mig själv.....*suck* efter uppvärmnings-låten trodde jag serriöst att jag skulle få ett aneurysm. Men jag pallade hela passet utan sånna incidenter =) Mycket nöjd med mig själv. Pass nummer 2 var jag inte helt i form för men jag tog mig i kragen och for ändå och tog mig igenom det passet oxå. HEJA MIG!!!
Resten av familjen mår och lever. Elias har just kämpat sig igenom vattkoppor. Johan dras med en illvillig huvudvärk till och från men annars så.
Elias finns det lite oros moln kring. Tankarna florerar runt hurvida han kanske har ADHD eller ADD. Inte helt lätt att ställa diagnos på dom när dom bara är 5 år. Men förskolepersonalen, tillsammans med oss, är uppmärksamma och så otroligt hjälpsamma. Det är vi så tacksamma för.
Denna helgen har vi haft besök av barnens storebror och hans flickvän. Amanda har varit alldeles salig. Storebror är ju den stora idolen och hans flickvän likaså. Det har varit kul att se hur mycket tid N och J vigt åt Amanda och Elias under helgen. Dom har lekt, ritat, spelat kort, yatzy och busat ute i snön med Amanda och Elias.
Annars då....jo, jag försöker väl läka min kropp. Jag har hittat en sjukgymnast som är fantastisk och det känns så bra att träningsförbudet är hävt. "Träna vad du vill men säger kroppen stopp får du helt enkelt prova nått annat". Jag har fått grönt kort för att börja rida igen och det glädjer mitt hjärta. Att inte fått rida har varit en tung sorg. Jag får se när jag sätter igång, jag hoppas på så snart som möjligt.
Sen så försöker jag läka själen allt eftersom det ploppar upp sånt som stoppats undan i välgömda små lådor. Det kan vara både jobbigt och förlösande. Ett samtal på nyårsaftonens eftermiddag fick mig lite ur balans en stund. Men jag bestämde mig för att inte låta det slå ner mina förväntningar på en kväll som blev helt otroligt trevlig.
Det var min pappa som fick för sig att ringa efter 2½ års tystnad. Varför vi inte pratat med varandra tar jag en annan gång.....men han ringde strax efter 13.30 på nyårsafton. Det gav mig bara sorg i hjärtat då han inte ringde för att reparera det som vart skadat i vårt bråk för 2½ år sen. Inte en fråga om hur familjen och hans barnbarn mådde, inte en ursäkt ingenting. Men men...jag hade väl inte förväntat mig nått annat men det är ju så. Det sista som överger en är hoppet. Så det kapitlet är avslutat en gång för alla. Han får inte plats i mitt liv då han inte kan vara ärlig.
Nu ska jag ta och natta en väldigt trött son. Jag ska skriva så snart jag kan igen.
Nu fyller snart Amanda 8 år. På tisdag närmare bestämt. Jag kan knappt fatta att det redan gått 8 år. 8 år....och jag blir sannolikt inte yngre, fast jag känner mig inte så gammal heller.
Sessan går i 1:a klass, hon har lärt sig läsa under höstterminen och skrivandet tar bättre och bättre form. Hon har hunnit tävla i skytte 3 ggr och har börjat dans. Hon har även under hösten gått på Hyposens för sin allergi vilket hittills har visat bra resultat. Det hinner hända så mycket på ett år.
Själv har jag inte så mycket nytt i livet förutom en nyfunnen glädje i träningsform. ZUMBA!!!! Attans så kul det är. Första passet var kände jag mig rätt kaxig inför. "Jag är ju van att dansa", tänkte jag för mig själv.....*suck* efter uppvärmnings-låten trodde jag serriöst att jag skulle få ett aneurysm. Men jag pallade hela passet utan sånna incidenter =) Mycket nöjd med mig själv. Pass nummer 2 var jag inte helt i form för men jag tog mig i kragen och for ändå och tog mig igenom det passet oxå. HEJA MIG!!!
Resten av familjen mår och lever. Elias har just kämpat sig igenom vattkoppor. Johan dras med en illvillig huvudvärk till och från men annars så.
Elias finns det lite oros moln kring. Tankarna florerar runt hurvida han kanske har ADHD eller ADD. Inte helt lätt att ställa diagnos på dom när dom bara är 5 år. Men förskolepersonalen, tillsammans med oss, är uppmärksamma och så otroligt hjälpsamma. Det är vi så tacksamma för.
Denna helgen har vi haft besök av barnens storebror och hans flickvän. Amanda har varit alldeles salig. Storebror är ju den stora idolen och hans flickvän likaså. Det har varit kul att se hur mycket tid N och J vigt åt Amanda och Elias under helgen. Dom har lekt, ritat, spelat kort, yatzy och busat ute i snön med Amanda och Elias.
Annars då....jo, jag försöker väl läka min kropp. Jag har hittat en sjukgymnast som är fantastisk och det känns så bra att träningsförbudet är hävt. "Träna vad du vill men säger kroppen stopp får du helt enkelt prova nått annat". Jag har fått grönt kort för att börja rida igen och det glädjer mitt hjärta. Att inte fått rida har varit en tung sorg. Jag får se när jag sätter igång, jag hoppas på så snart som möjligt.
Sen så försöker jag läka själen allt eftersom det ploppar upp sånt som stoppats undan i välgömda små lådor. Det kan vara både jobbigt och förlösande. Ett samtal på nyårsaftonens eftermiddag fick mig lite ur balans en stund. Men jag bestämde mig för att inte låta det slå ner mina förväntningar på en kväll som blev helt otroligt trevlig.
Det var min pappa som fick för sig att ringa efter 2½ års tystnad. Varför vi inte pratat med varandra tar jag en annan gång.....men han ringde strax efter 13.30 på nyårsafton. Det gav mig bara sorg i hjärtat då han inte ringde för att reparera det som vart skadat i vårt bråk för 2½ år sen. Inte en fråga om hur familjen och hans barnbarn mådde, inte en ursäkt ingenting. Men men...jag hade väl inte förväntat mig nått annat men det är ju så. Det sista som överger en är hoppet. Så det kapitlet är avslutat en gång för alla. Han får inte plats i mitt liv då han inte kan vara ärlig.
Nu ska jag ta och natta en väldigt trött son. Jag ska skriva så snart jag kan igen.
Kommentarer
Trackback
