anderssonvindeln

Detta är slätröntgenbilder på en nacke med uträtad lordos. En ormal nacke har en c-kura. Så här ser min nacke ut.  Men till skillnad från dessa bilder har jag inga kotsäkningar ännu.

 

 

Jag kan lugnt påstå att jag förlorat hoppet. Hoppet rann ur mig totalt idag. Jag fattar inte att man kan brytas ner, fysiskt, så fort. För 1½ år sen mådde jag prima. Visst hade jag kännt av nacken emellanåt men inte så att jag lagt nån större notis om det. Nu är det lite svårt att låta bli att ta notis om det....när man kliver upp på morgonen och undrar vart världen tog vägen....pga att synen är så påverkad av skadan jag har i nacken. Nu har jag haft snart 14 dagar då jag varit riktigt kungligt dålig. Jag har ingen känsel på höger sida av huvudet och området sträcker sig från högra ögonbrynet, över hjässans högra sida, ner mot bröstet. På höger sida av halsen skulle jag nog kunna sticka hål utan att det kändes alls. Jag har haft sån rungande huvudvärk i snart 18 dagar att jag är helt matt. När jag sover har jag så pass ont att jag ligger och gnisslar tänder som en dåre...vilket inte gör spänningarna i nacken bättre. Så den onda cirkeln går runt och runt.
Pratade med min doktor i telefonen idag och vi ska träffas på måndag, diskutera ny medicin, nån form av behandling och sen ska det tas en massa prover för att kolla nått hormon. Ja, jag är så less att ord inte finns. Jag vill bara kliva upp en morgon och slippa känna det som att jag just vaknat och satt fötterna på golvet i en båt som guppar runt i storm. Fallrisken är rätt så hög på mig just nu....hur förnedrande känns det ....jag är 34 år...inte 90+. Men, men. Det roliga som hänt under veckan, eller snarare det senaste dygnet är att jag lagt på mig nästan 5kg vätska. Bara sådär *POFF-SVÄLL*
Det som är skönt är att jag har så fullt förtroende för min doktor. Jag vet att han kommer att hitta en bra lösning för att göra vardagen mer dräglig, så att jag kan jobba och leva nått så när som normalt. Även fast jag vet att helt frisk blir jag aldrig igen. Men jag ska försöka glädja mig åt det positiva. Jag är inte så pass skadad i nacken ännu att jag inte kan gå. Måste försöka hålla fram det positiva i det hela. Även om det är svårt när man är så pass smärt påverkad att inte en fiber av kroppen är smärtfri.

Nu ska jag ta och gå upp och mysa om maken lite. Det är ju trots allt fredagkväll. Det skulle ha varit gott med ett glas rött vin men jag har inget vin hemma och kände verkligen inte för att gå in på bolaget idag när jag var inne på byn.

Är det högmod att bara vilja få leva som alla andra, slippa smärta, slippa vara rädd för att ramla omkull, våga gå i trappor och framför allt att kunna jobba?? Jag verkligen älskar mitt jobb så till den milda grad. Det gör mig så ont att inte kunna jobba. Nä, avslut.

Tjing tjing