anderssonvindeln

Nä, det kan det inte. Jag står i dagsläget på två olika ställen. (OBS! Detta inlägg kommer att vara kryptiskt). Jag vet inte hur jag vill. Ena stunden känns allt rätt. Nästa känner jag mig tillbakahållen skrikandes efter att komma loss. Hur gör man?? Jag vet i ärlighetens namn inte hur jag ska göra för att komma vidare då det inte går att prata om saken. Det är inte ens lönt att försöka ventliera det hela. Men men.
Jag känner att jag har så mycket mer jag vill göra men jag kommer mig ingenstans där jag är nu. Samtidigt som jag lever med ro i kroppen och utan stress i själen. Är det värt att riva upp allt det bara för att jag vill mer med livet?? Jag önskar att jag kunde ta upp detta, prata om detta, få det förankrat och tillbakaspeglat. Men det går inte och det är kanske är därför jag känner att jag vill komma loss.

Jag ska fortsätta att fundera över hur jag vill ha det.....jag lär inte bli klokare, jag lär inte känna mig mer till freds men kanske, kanske kommer jag att få ordning på mina tankar så småningom.

Det är inge kul just nu. Det ska sägas upp folk inom socialförvaltningen och jag står med sannolikhet på den sidan som blir varslad.....sist in först ut. *suck* Visst, visst....det kan öppna för nya möjligheter och är väl inte det värsta som kan drabba en. Men det känns ändå tråkigt om jag skulle bli uppsagd.
Det som gör mig mest arg är att förra veckan lät det som 14-15 personer. Igår, 27/3, lät man göra kännt att det skulle bli upp till 25 st. Man blir ju snurrig av allt velande. Men men, det är bara att gilla läget.

Ikväll vankas det Zumba för hela slanten. Det ska bli skönt och kul.

Jag jobbar delad tur idag....vädret är grått, trist, slaskigt och blött *suck* Fast lika glad för det är jag för jag har börjat övningsköra =)
Första turen vart idag. Johan gjorde en välplanerad rutt som jag körde två svängar. Jag fick känna lite på att växla osv =) Nervös har jag varit hela förmiddagen. Kul var det.
Nu ska jag fortsätta jobba. Börjar om kl 17.00 och jobbar till 22.00

Tjing på er/Annelii

Jag är så less och trött på denna värkande nacke. Men det som gör mig mest less är att det inte finns NÅN hjälp att få. Är purken och kinkig idag.

Idag skall det bakas. Bullar, minikladdkakor, muffins, snöstjärnor, chokladsnittar, mocka rutor och snickerskakor. Amanda, vårt lilla sockergryn, ska ha kalas. ....bara en månad försent. Stackarn hade vattkoppor då hon fyllde år. Sen har jag jobbat helg och det har varit sportlov men nu äntligen är det dags =)

Dags att sätta igång.

Bullar

Muffins med choklad frosting

...att vi blir tillräckligt många som vill gå handledarutbildningen denna vecka. Jag kanske ska förklara....Jo, mitt körkortstillstånd kom förra veckan men nuförtiden måste man ju ha gått en handledarutbildning för att få övningsköra. Så både jag och maken måste gå. Jag är taggade till tänderna att äntligen få sätta igång med körkortet =) Det ska bli så skönt att kunna åka iväg själv när jag vill. Att inte behöva vara beroende av att Johan kan köra. Han kommer i sin tur njuta av att slippa vara den som måste fara överallt. Skjutsa till alla aktiviteter för barnen osv. Det ska bli så härligt =)

Nu vankas sportlov. Och jag har påbörjat sportlovetmed att vara förkyld. Men men. Jag tänker inte deppa ihop för det. Det är bara att bita i och komma igen. Men me lugna tag. Alla verkar gå runt och vara lite småförkylda. Jag blir så lätt sjuk att det är lite förödmjukande. Men planer för denna vecka finns. Vi får besök av systerdottern och min mamma i ett par dagar. Det ska bli kul. Hoppas det vackra vädret håller i sig bara =)

Nu ska jag ta och kura ihop lite och samla kraft nog att göra lunch.

.....jag har så ont i nacken att hälften vore nog. Jag har stelnat ihop från höger öra och ner till slutet av bröstryggen. -LÄCKERT- Det gör ont i armhålan på höger sida och strålar ut i armen. Jag gillar inte nackspärr.
Men men...nog klagat. Jag ska gå ner i tvättstugan och göra lite nytta. Tvätten ligger lite efter. Har upptäckt att 4 av Elias 12 pyjamasbyxor numera innhar hål på knäna. Lagas eller slängas är frågan. Han har ju pyjamasshorts till förbannelse så slängas kanske är rätt melodi. Dom är ärvda så dom har några år på nacken dessutom. Tyget är tunnt och skört.
Nä, först lite lunch. Jag ska svälja röntgentäta markörer idag inför stundande röntgen av magen nästa vecka. Det är första dagen av 6 som jag skall förtära dessa markörer. Det känns lite olustigt. Men men.
Lunch, tvätt och vila.

I måndag var jag på ett efterlängtat besök hos sjukgymnasten. Kan säga att idag så känns det som om den längtan jag kände var lite onödig. Idag, 2 dygn senare, är jag så öm i nacke och bröstrygg att hälften vore nog. Det är så typiskt att denna ömhet inte kunde vänta tills imorgon....det är ju Zumba ikväll. Men jag ska fara ändå, jag får väl ta det lite lugnt och mest zumba med ben och fötter =)

Jag har nyss varit ute på gården....solen strålar idag och det droppar från taket där solen värmer. Jag vart bara tvungen, trots -11 grader, att gå ut och sätta mig på sparken en stund, sluta ögonen och låta solens strålar smeka dom vinterbleka kinderna en stund. Härligt =)

Tänkte att det var dags att göra ett litet inlägg. Det var ett tag sen jag skrev, jag är väl inte så himla bloggig av mig =)
Nu fyller snart Amanda 8 år. På tisdag närmare bestämt. Jag kan knappt fatta att det redan gått 8 år. 8 år....och jag blir sannolikt inte yngre, fast jag känner mig inte så gammal heller.
Sessan går i 1:a klass, hon har lärt sig läsa under höstterminen och skrivandet tar bättre och bättre form. Hon har hunnit tävla i skytte 3 ggr och har börjat dans. Hon har även under hösten gått på Hyposens för sin allergi vilket hittills har visat bra resultat. Det hinner hända så mycket på ett år.
Själv har jag inte så mycket nytt i livet förutom en nyfunnen glädje i träningsform. ZUMBA!!!! Attans så kul det är. Första passet var kände jag mig rätt kaxig inför. "Jag är ju van att dansa", tänkte jag för mig själv.....*suck* efter uppvärmnings-låten trodde jag serriöst att jag skulle få ett aneurysm. Men jag pallade hela passet utan sånna incidenter =) Mycket nöjd med mig själv. Pass nummer 2 var jag inte helt i form för men jag tog mig i kragen och for ändå och tog mig igenom det passet oxå. HEJA MIG!!!
Resten av familjen mår och lever. Elias har just kämpat sig igenom vattkoppor. Johan dras med en illvillig huvudvärk till och från men annars så.

Elias finns det lite oros moln kring. Tankarna florerar runt hurvida han kanske har ADHD eller ADD. Inte helt lätt att ställa diagnos på dom när dom bara är 5 år. Men förskolepersonalen, tillsammans med oss, är uppmärksamma och så otroligt hjälpsamma. Det är vi så tacksamma för.

Denna helgen har vi haft besök av barnens storebror och hans flickvän. Amanda har varit alldeles salig. Storebror är ju den stora idolen och hans flickvän likaså. Det har varit kul att se hur mycket tid N och J vigt åt Amanda och Elias under helgen. Dom har lekt, ritat, spelat kort, yatzy och busat ute i snön med Amanda och Elias.

Annars då....jo, jag försöker väl läka min kropp. Jag har hittat en sjukgymnast som är fantastisk och det känns så bra att träningsförbudet är hävt. "Träna vad du vill men säger kroppen stopp får du helt enkelt prova nått annat". Jag har fått grönt kort för att börja rida igen och det glädjer mitt hjärta. Att inte fått rida har varit en tung sorg. Jag får se när jag sätter igång, jag hoppas på så snart som möjligt.
Sen så försöker jag läka själen allt eftersom det ploppar upp sånt som stoppats undan i välgömda små lådor. Det kan vara både jobbigt och förlösande. Ett samtal på nyårsaftonens eftermiddag fick mig lite ur balans en stund. Men jag bestämde mig för att inte låta det slå ner mina förväntningar på en kväll som blev helt otroligt trevlig.
Det var min pappa som fick för sig att ringa efter 2½ års tystnad. Varför vi inte pratat med varandra tar jag en annan gång.....men han ringde strax efter 13.30 på nyårsafton. Det gav mig bara sorg i hjärtat då han inte ringde för att reparera det som vart skadat i vårt bråk för 2½ år sen. Inte en fråga om hur familjen och hans barnbarn mådde, inte en ursäkt ingenting. Men men...jag hade väl inte förväntat mig nått annat men det är ju så. Det sista som överger en är hoppet. Så det kapitlet är avslutat en gång för alla. Han får inte plats i mitt liv då han inte kan vara ärlig.

Nu ska jag ta och natta en väldigt trött son. Jag ska skriva så snart jag kan igen.

Orörd, den där jävla tårtan hånar mig- att försöka gå ner i vikt och samtidigt bli bjuden på varenda jävla tillställning som finns..... En inre dialog började ta form och jag försökte värja mig från suget i magen. Här pratar vi inte bara 7 sorters kakor. Tårtor, muffins med grällig frosting, mockarutor, morotskakor, snickerskakor, hallongrottor, bryssel kex, brownies, choclatechip cookies a´la Leila bakar....det var GODA kalorier vart jag än tittade. "Varför, varför är det ingen som serverar morotsstavar och selleri", vrålade en svag inre röst av mitt bättre jag. Men tonen i rösten saknade övertygelse och skärpa. Den inre "goda" rösten höll på att drukna i tusen röster vars övertygelse och skärpa inte gick att missta sig på- "Bara en muffin och en snickerkaka gör ingen skillnad, varför straffar du dig själv?". Ja, varför straffar jag mig själv med att avstå allt gott? Tankarna på vad som fått mig att besegla mitt öde som sockerberoende fladdrade likt kollibrier i skallen. Vad hade fått mig att bestämma mmig för att bli en sundare människa??
Jag slet, slet blicken från alla godsaker och gick ut i hallen. Där var den, min fiende. Inramad i sirliga guldmönster började min fiende vid golvlisten och nådde nästan till taket-hallspegeln!! Jag stannade för att möta min fiende och stod återigen oförstående inför den som uppenbarade sig mittemot. Va fan? Har arslet bytt plats?? I den nyköpta sommarklänningen såg magen ut precis så. Som att arslet roterat 360 grader och hamnat framtill. Vilken smickrande klänning. Visst, visst, där finns ju också "tvillingarna" som alla mina spinkiga vänner säger att dom vill ha. Jag skulle vilja se dom dra ut på tidiga morgon löprundor med det klockspel som tornar upp sig under mina hakor. Fast en sak är ju positvi. Den svullna buken hjälper rattarna uppåt då avsaknaden av pusch-up bh är stor då du ligger på g-kupa.
Då gjorde plötsligt den inre goda rösten sig hörd. Den vrålade-"det är därför du bestämt dig att ge fan i socker din paltslunga!!"

Fick ett år av min syster Jenny att minnas. Hahahaha...ja, vad kan man säga annat än året då man fyller 20 är det bara ett minne som etsar sig fast....man fick gå på bolaget och handla =) Hahahaha. Det hände mycket det året. Sånt jag inte tänkt på på väldigt länge....ja, 1995 tåls att tänka på en stund. I allafall för mig =)