anderssonvindeln

Jag får aldrig vara ledig!! Jag har enligt mitt schema massor med lediga dagar men då är det slltid nått helvette som måste göras eller så är barnen sjuka eller så blir jag själv sjuk. Jag är så dödligt less på att ALDRIG kunna nyttja min lediga tid till att ha ork att göra nått utanför hemmet!! Jag hinner inte träna, jag hinner inte simma all tid bara rinner mig förbi och stressen gör mig galen. Jag är så sjukt, sjukt känslig för stress. Kroppen strejkar direkt och det blir tvärstopp. Jag försöker lära mig att dra ner på tempot då kroppen börjar signalera men lyckas aldrig. Och en nedgång, då kroppen sagt ifårn och stängt av kan ta flera dagar att återhämta sig ifrån. Det gör mig oxå stressad...jag har varit stresstålig som få och klarat att hålla ett högt tempo både i jobbet och i livet. Den delen av mig försvann 2008 då jag total sprang in i väggen och bara kunde inte ta mig nån vart varken fysiskt eller psykiskt.
När det blir så här vill jag helst bara vara ifred och ha lugn och ro. Men jag har ingen tillflyktsort att tala om. Det är här vid datorn....men det handlar om 5 minuter åt gången sen ropar barnen och hjärtat finns inte att sitta kvar då. Visst, visst. Jag kanske borde göra lite mer klart att om jag går ner till datorn vill jag vara ifred en stund och kommer upp igen då jag känner att ro och lugn återvänt till kroppen.

Nu är snart vintern här och jag blir mer isolerad. Jag har ju inte körkort ännu och det känns lite drygt att gå 3km, då det är mellan 15-20 minusgrader, för att simma 1 timme och sen gå hem. Mitt trasiga knä säger dessutom ifrån för sånna äventyr.

Nä, jag ska sluta gnälla och ta mig en kopp te/Annelii

....väder ute idag. Men dagen är ändå fylld till bredden. Vi ska ut till Holmsund och gratulera en av barnens kusiner, sen hem för att byta om till Bamsegympan. Så här på morgonkvisten ska jag vika och stryka tvätt. Jag ska även göra iordning middag så vi snabbt kan värma innan vi ska på gympan.

Det blir en slitsam vecka. Jobb och deltagande i partiets alla event inför valet. RÖSTA RÖTT!!!!
Nä, om man skulle ta och påbörja dagen lite lätt med en kopp kaffe och en tjuvkik på Facebook.

Dags att skriva lite tänkte jag. Jag har haft en otroligt härlig sommar. Bad, sol och god mat vilket syns alldeles för väl. Men efter ett sönderslitet knä blir det inga joggingturer eller Powerwalks. Det blir vattengympa för hela slanten. Sen så har vi ju Bamsegympan förstås. Barngympa. Mina troll är med och jag gick och blev bamsegympa-fröken i årsskiftet. Det är riktigt kul. Tänk om man hade samma energinivå som barnen. Jisses, man skulle ju hinna med allt och lite till.
Just nu är älgjakten i full gång så jag har huset fullt med folk. Svärfar och hans bror jagar. Jag och Johan är mattanter och fixar allt sånt under jakten. Men vi får bra betalt...i form av ett års förbrukning av älgkött *mums*

Vad har mer hänt. Jo, lille maken blidde 40 bast förra veckan. Så under helgen som varit har vi haft besök av hans syster med make och barn. På lördagen, efter svägerskan med familj åkte hem, fick jag ett efterlängtat besök av en barndomsvän med en liten son på 13 månader. Hon bor i USA så det är inte så ofta man ser henne nu förtiden så det var så kul att träffas.

Nu ska jag ut och göra höst i rabbaterna, klippa ner humlen och så in lite gräs där det behövs. Sen har svärfar lovat att göra fläskpannkaka till middag, det ska bli riktigt gott. Han gör otroligt god fläskpannkaka.

Nu-kaffe, sen på med arbetsbyxorna.

Jag sitter på jobbet, har ledigt mellan passen på en delad tur, och funderar på allt mellan himmel o jord. Just nu ligger mina tankar på att det verkar komma en dålig period. Yrseln är tillbaka på alla sätt möjliga. Det är väl just den som drar ner måendet mest. Allt annat har jag lärt mig att leva med. Men yrseln gör det jobbigt. Det är inte så att den spökar hela tiden som den gjorde för 11 månader sen. Men just i lägen där jag tittar lite neråt så håller jag nästan på att tippa omkull. Jag var hos läkaren igår för uppföljning och han provocerade fram yrseln så jag fick sätta mig på golvet. Obehagligt men det är tydligt att den kommer från nacken. Det som stör mig mest är vetskapen att det går inte att göra nått åt det. Tack vare skadan får hjärnan fel signaler skickade, dvs att jag kan titta rakt fram men hjärnan får signaler att jag har huvudet vänt åt vänster tex, detta skapar yrsel.
Jag har inte riktigt tid för att bli dålig just nu. Det är utbildningar, möten och träffar om vartannat så jag har verkligen inte tid. Det är saker jag inte vill missa men jag måste prioritera att kunna jobba först och främst. Så då får möten och utbildningar komma i andra hand.
Nåväl, nog gnällt om det.

Annars så har vi haft en skön period. Barnen har varit lediga en hel del så vi har varit på Leo's bla och bara haft mys, bus och lek. Bara tråkigt att vädret varit så obeskrivligt tråkigt. Och det värsta med våren måste ju vara att det blåser så in i bomben mycket.
Just nu har vi lilleman hemma. Han är förkyld så det visslar. Man tycker så synd om dom då de är sjuka. Amanda har klarat sig än så länge, peppar, peppar ta i trä. Men hon börjar i stället känna av sin allergi. Så då vet vi att snart går hon in i en period där hon är väldigt trött o slut. Det tycker jag är så tråkigt, att hon blev allergisk. Hon bara älskar djur. Men vi har än inte gett upp hoppet om att det är sån allergi som växer bort.
Elle den lille filuren ska få träffa en talpedagog. Han är så sen med talet att förskolepersonalen tyckte att det kunde vara en bra idé. Imorgon är det utvecklingssamtal så då får vi väl höra om han ska få träffa henne/honom innan sommarlovet.

Nä, nu är det dags att röra sig ut på fältet igen.

tjing tjing

Den här helgen är den värsta jag har på schemat. Inte för att det är jobbigt att jobba men för att jag itne träffar familjen nått mellan fredag och söndag. På fredagen träffar jag barnen under förmiddagen sen börjar jag jobba 13.15-22.00, dom sover när jag kommer hem. På lördagen börjar jag 07.30-11.30, cyklar eller går hemifrån vid 06.20 och då sover dom oftast ännu, rast mellan 11.30-14.30 ( då jag har en bit hem ids jag inte fara hem på 3 timmars rast, det blir bara stressigt) jobbar mellan 14.30-20.30. Oftast inte hemma förän 21.15 och då sover dom små liven. På söndagen jobbar jag 07.30-16.30...så när jag kommer hem är jag ganska slut efter en hel helg utan längre vila mellan passen. Men, men tur är väl att jag bara har en sån helg på vårat 5 veckors schema.

Nu har jag slutat för kvällen. Blev klar tidigare och tänkte att jag skulle fixa lite här på kontoret men först lite blogg. Sen en promenad hem, 3 km, i snöyra. Känner mig peppad..eller inte.

Jag har under veckan hunnit vara på NUS för uppföljning hos Gastroteamet. Det var spännande. Nu återstår att se vad som komma skall. Ett vart klart i allafall och det är att sköta kosten noga noga.
Min käre make har varit duktig denna vecka och tagit tag i Elias sen utveckling med talet. Dom har tydligen en talpedagog som finns på förskolan vid ett par tillfällen i veckan så hon ska ta sig tid med Elias. Han var ju nästan döv upp till 1½ års ålder innan han fick rör i öronen så talet är väldigt sent. Men nu har han för bråttom och blir så frustrerad när ingen förstår honom. Man måste verkligen sätta sig med honom och tala om för honom att inte ha bråttom. Då går det bra. Och i telefonen pratar han hur bra som helst och är jätteduktig på att säga engelska ord. Sångtexter lika så. Han har ett enormt textminne och sjunger bättre än han talar.
Amanda har snöat in på bokstäver hon. Hon till skillnad från Elle var ju jättetidig med talet. Nu försöker hon läsa och hon känner igen många ord då hon ligger och tittar i böcker. Jag skulle vilja hitta en bra alfabetsbok med lite övningar åt henne. Det skulle vara kul.
Nä, dags att fixa lite beställningar och sen hem. Jag hinner nog ta en kopp te oxå innan jag traskar iväg.

tjing tjing

Varför är livet så fullt av prövningar?? Jag vet inte riktigt vart jag ska ställa mig till allt idag. Men en sak är säker. Jag känner att styrka finns, mer än någonsin och jag är så övertygad om att jag är starkare idag än jag varit förr.
Nu väntar spännande åtaganden. I helgen är det kandidat utbildning vilket kommer att bli riktigt kul. Jag hoppas att jag kommer att känna mig än mer taggad för vad som komma skall.

Morgon, brukar inte vara min favorit tidpunkt på dagen. Men denna morgon vaknade jag och kände mig pigg och rask. Jag klev upp med ett skutt, gick ut i köket och kollade dagens temperatur och upptäckte att det ännu var kallt, -22 grader närmare bestämt. Johan är snart helt övertygad om att golfströmmen tänkt ändra riktning så att han måste genomlida en ny istid =) Jag laddede perkulatorn och gick ner i källaren för att hämta dagens kläder till Amanda och Elias. Själv hoppade jag i jobbar kläderna då jag ska ut och greja lite i ladugården. Det känns så sanslöst tråkigt att inte få ha barnen hemma medans jag själv är hemma. Men förhoppningsvis så behöver jag bara  vara sjukskriven 3½ vecka till. Ja, jag jobbar ju min fulla tjänstgöringsgrad på 70%, jag är 1/4 dels sjukskriven för att inte gå upp på 100% i dagsläget. Tänker inte gå in på varför för jag blir bara ledsen och irriterad. Men jag har en nacke till salu om nån är intresserad.  Jag förstår inte logiken i att måsta ha barnen i omsorg på 100% när man är sjukskriven. Det är ju verkligen att mellanraderna säga att en person inte  klarar av att ta hand om sina barn. Då barnen är hemma har man mer rutin på dagen, fasta tider för mat vila etc. Men, men...på försäkringskassan blir ingen klok. Nu är dom lämnade på respektive förskola och huset är tyst. Skönt samtidigt som jag gärna hade suttit och pysslat med Amanda eller kört tåg med Elias.

 

Jag har mått så gott efter Anna och Eriks besök igår, för att gratta Amanda som fyllde 6 år. Anna och Erik hade med sig Kakan. En Tibetansk Spanielvalp. Vi hade förberett med att ge henne full dos av hennes allergimedicin på morgonen. Jag önskar så innerligt att vi hade kunnat behålla Kakan här. Jag har inte sett Amanda så glimmrande glad på ...jag vet inte hur länge. Hon bara älskar hundar, har gjort sen innan hon kunde gå så hennes allergi är ju så oturlig. Hon sa igår kväll, när jag höll på att natta henne: "Mamma, jag kan ju få Kakan, men hon kan bo hos Anna och Erik så dom inte blir ledsna och saknar henne. Då kan jag åka och leka med henne och ge henne mat ibland i deras hus." Det skulle vara så kul att kunna ha husdjur. Speciellt när vi bor som vi gör. Jag satt ute på Blocket i helgen och bara suktade efter att få köpa en Shettis eller två. Det skulle vara så mysigt att ha djur i ladugården, mycket jobb, men kul.

Nu är brasan tänd i pannan och lite ljud har återuppstått i huset. Nu ska jag gå och köra igång perkulatorn, få mig en kopp kaffe. Sen ska jag gå ut.

Sitter med sling-blekning i håret och funderar över hurvida jag ska våga prova den nya medicinen. Jag har blivit så rädd för mediciner att det är rent ut löjligt. Men jag ska prova den, helt klart. Den kanske tar mig närmre drömmen om att få vara någorlunda smärtfri.
Jag var tillbaka på jobbet första dagen igår och det kändes underbart. Jag hoppas bara att det får fortsätta så.

Detta är slätröntgenbilder på en nacke med uträtad lordos. En ormal nacke har en c-kura. Så här ser min nacke ut.  Men till skillnad från dessa bilder har jag inga kotsäkningar ännu.

 

 

Jag kan lugnt påstå att jag förlorat hoppet. Hoppet rann ur mig totalt idag. Jag fattar inte att man kan brytas ner, fysiskt, så fort. För 1½ år sen mådde jag prima. Visst hade jag kännt av nacken emellanåt men inte så att jag lagt nån större notis om det. Nu är det lite svårt att låta bli att ta notis om det....när man kliver upp på morgonen och undrar vart världen tog vägen....pga att synen är så påverkad av skadan jag har i nacken. Nu har jag haft snart 14 dagar då jag varit riktigt kungligt dålig. Jag har ingen känsel på höger sida av huvudet och området sträcker sig från högra ögonbrynet, över hjässans högra sida, ner mot bröstet. På höger sida av halsen skulle jag nog kunna sticka hål utan att det kändes alls. Jag har haft sån rungande huvudvärk i snart 18 dagar att jag är helt matt. När jag sover har jag så pass ont att jag ligger och gnisslar tänder som en dåre...vilket inte gör spänningarna i nacken bättre. Så den onda cirkeln går runt och runt.
Pratade med min doktor i telefonen idag och vi ska träffas på måndag, diskutera ny medicin, nån form av behandling och sen ska det tas en massa prover för att kolla nått hormon. Ja, jag är så less att ord inte finns. Jag vill bara kliva upp en morgon och slippa känna det som att jag just vaknat och satt fötterna på golvet i en båt som guppar runt i storm. Fallrisken är rätt så hög på mig just nu....hur förnedrande känns det ....jag är 34 år...inte 90+. Men, men. Det roliga som hänt under veckan, eller snarare det senaste dygnet är att jag lagt på mig nästan 5kg vätska. Bara sådär *POFF-SVÄLL*
Det som är skönt är att jag har så fullt förtroende för min doktor. Jag vet att han kommer att hitta en bra lösning för att göra vardagen mer dräglig, så att jag kan jobba och leva nått så när som normalt. Även fast jag vet att helt frisk blir jag aldrig igen. Men jag ska försöka glädja mig åt det positiva. Jag är inte så pass skadad i nacken ännu att jag inte kan gå. Måste försöka hålla fram det positiva i det hela. Även om det är svårt när man är så pass smärt påverkad att inte en fiber av kroppen är smärtfri.

Nu ska jag ta och gå upp och mysa om maken lite. Det är ju trots allt fredagkväll. Det skulle ha varit gott med ett glas rött vin men jag har inget vin hemma och kände verkligen inte för att gå in på bolaget idag när jag var inne på byn.

Är det högmod att bara vilja få leva som alla andra, slippa smärta, slippa vara rädd för att ramla omkull, våga gå i trappor och framför allt att kunna jobba?? Jag verkligen älskar mitt jobb så till den milda grad. Det gör mig så ont att inte kunna jobba. Nä, avslut.

Tjing tjing

Har haft ett bakslag som heter duga. Nacken har tjafsat så till den milda grad att jag haft två dagar jag har varit helt sängbunden. Men, men. Efter lite hjälp från doktorn så har det blivit lite bättre. Men jag har blivit sjukskriven på 25%. Jag ska jobba dom procent jag har. Men 25% för att inte behöva gå upp på heltid just nu. Känns bra men ändå inte. Jag ville ju få gå upp i tid. Jag har så svårt att acceptera att kroppen inte håller längre. Men vad gör man. Jag måste ju fungera som människa här hemma och då är det bäst att lyssna på när kroppen säger att det är nog.

Annars så har livet sin stilla gång. Många stressmoment just nu, inget jag rår över men dom finns där. Jag ser lösningar men kommer mig liksom inte fram. Tiden räcker inte till och jag vet inte hur jag ska hantera det riktigt.
En kul grej som dragit igång är att jag börjat som Bamsegympa-fröken, barngympa. Det är superkul. Att få göra något aktivt med barnen känns helhärligt. Önskar bara att det fanns tid till mer aktiviteter med barnen utanför hemmet. Men just nu finns det inte det.

Nu är det dags för middag. Det blir pommes och grillade parisare och sallad. Svärfar kommer på besök över helgen så det ska bli mysigt =)

Idag är jag både arg och ledsen. Jag tycker att mitt 2009 har varit tillräckligt kantat av sjukdom och smärta. Varför ska det börja om igen och med nått helt nytt??!! Jag åkte in på akuten i torsdagskväll, min lillasyster Anna mötte upp mig där. Då hade jag haft nästintill outhärdlig smärta i buken i 7 dagar. Jag bara kände att jag inte längre kunde tjura hemma och tro att det bara skulle gå bort. Väl på akuten vart det lite väntetid. Hungrig hann jag bli som bara den. När läkaren väl kom så ville hon lägga in mig på Kirurgen (iiikkkkk). Jag tackade nej till dropp då jag tycker att det gör så rackars ont och åkte upp efter att ha sagt tack och hej till Anna. När jag kom upp på avdelningen fick jag veta att jag skulle vara fastande tills dom palperat buken vid morgonronden. *Suck* Vid det laget riktigt sög det i magen av hunger. Smärtorna var inte lika kraftiga men jag var så hungrig. Jag la mig vid 03-tiden, fick 2 alvedon mot huvudvärken som började smyga sig på, förmodligen för att jag inte ätit sen middagstid, och sen kröp jag ner under täcket. Vid 05 blir jag väckt av att en doktor kommer in och vill palpera magen. Jag vart så glad när jag upptäckte att jag inte alls hade lika ont längre. Somnade om och blev väckt vid 09-tiden.
När ronden väl kom kände jag mig riktigt hyfsad. Inte alls lika ont. Men då doktorn började att mangla magen på höger sida skrek jag rakt ut. Jag fick sätta mig upp och han dompade på ryggen och revbenen. Det gjorde så ont att jag började hulka av smärta. Doktorn trodde att jag gjort illa mig i bröstryggen och skulle skicka nått till min doktor i Vindeln. Han gav ny dosering på min medicin och sen fick jag gå och äta frukost.
Det var så gott med te, smörgås och juice. Jag tittade en stund på nyheterna och gick sen för att duscha och packa ihop. Då ...kände jag att det börjat göra ont igen. Jag brydde mig inte mer om det. Duschade, packade ihop, läste lite i min bok medans jag väntade på sköterskan som skulle ge mig papper med den nya doseringen av medicinen. Jag fick veta att hon var en stund bort och blev uppmanad att gå och äta lunch. Vilket jag också gjorde. Spagetti och köttfärssås. .....här började det roliga igen. När jag kom tillbaka på rummet och skulle sätta mig i sängen för att läsa tog jag mig knappt upp i sängen för att det gjorde så ont igen. Jag funderade en stund på om jag skulle larma på sköterskan men jag ville så gärna hem att jag avstod.
När sköterskan kom försökte jag hålla god min. När hon klippt bandet och lämnat papperet gick hon ut. Jag klev försiktigt ur sängen och tog min väska, jacka och smärta och gick.
Bussresan hem var inte det minsta njutningsbar. Varje liten rörelse i bussen skar som knivar under revbenen på höger sida. Väl hemma tog jag min medicin och satte mig i soffan med barnen.
Ju längre in på kvällen det gick desto mindre ont vart det. Då kom jag på att jag hade ju inte ätit nått sen min lilla middag. En skål med flingor och mjölk. Om jag sätter ihop det hela i ett sammanhang så hade jag mindre ont när jag var fastande. På måndag ska jag tala med min läkare och höra vad det kan bero på. Men nu under helgen blir det bara barnmat för min lilla mage.

Nu är det dags för lite uppdatering. Jag har varit ensam hemma för första gången på länge, ensam med barn. Maken har varit i Överkalix på sin farfars begravning. Detta hade inte varit några problem om det inte velat sig så illa att gallan började jäklas. Jag fick in på VC , detta var ingen lätt pers. Jag har ju inget körkort, bor 3 km utanför vindeln, -34 grader ute och med två barn. Tursamt nog har jag en arbetskollega som var så vänlig att hon kunde hämta mig och barnen. Sen satt hon med barnen och väntade på VC medans jag var inne på provtagning etc. Huvudsakligen ville dom kolla så att det inte var bindtarmsinflammation. Jag ville inte åka in på lassa så jag fick smärtlindring och sen hem igen.
Men så typiskt. Första gången Johan är bort på flera år så händer det nått sånt. Första gången jag ska vara husets eldmästare så är det-34 grader kallt ute *suck* Nu är han hemma igen och gissa om det är skönt. Nu ska jag hoppa i duschen och sen slänga omkull mig och bara slappa.

Klev upp 06.15 idag för att fara och jobba en extratur. Jag sover så dåligt just nu. Jag vet inte varför jag bara sover dåligt. När jag väl var klar för avfärd kikade jag på termometern och tänkte att det skulle vara så skönt att ha körkort. När jag kom ut på vägen kom det precis en bil, jag satte upp tummen och liftade och till min stora lycka stannade bilen. Jag fick skjuts hela vägen upp till Tipporama. Härligt. När jag kom in på jobbet var klockan 06:45 så jag hade gott om tid för att äta medtagen frukost och dricka kaffe. att även ha gott om tid på sig innan alla anländer och läsa det som ska läsas är skönt.
Nu är snart dagen gjord. Jag väntar bara på att tiden ska bli för mina sista besök för dagen. Sen ska jag hem och laga korvstroganoff.

Tjin tjing