anderssonvindeln

Saknar solen idag. Jag höll hoppet uppe om vackert väder tills jag slog upp ögonen i morse. Så det blev städ och film-mys idag.
Det har varit en ytterst intresant vecka. Jag vet att jag har mina svagheter i stridande konflikt. Men ibland så träffar man även på människor som är likasinnade vilket resulterar i jävligt kass soppa. Nåväl, gjort är gjort och det är bara att gå vidare. Men en sak tar jag med mig. Jag är lite mer övertygad om att jag själv kan då jag vill =)

Nu är det snart dags att åka iväg med barnen. Elias ska på Bamsegympa och Amanda ska åka med pappa till Fritidscentrum och prova på skytte tillsammans med en klasskompis. Vi får väl se vad hon tycker.
Dags att göra sig lite representabel =)

Jag kan bli så otroligt leds på att folk tar kontentan ur sin verklighet. Har man funderingar...varför inte bara fråga den det berör. Men så funkar det tyvärr inte. Men sen att jag alltid måste ta åt mig, att jag måste inhysa ett tvivel om mig själv....gör mig så förbannad. Jag borde lärt mig vid det här laget att jag själv vet bäst om sakerna som berör min vardag, min familj och mitt liv. Jag måste bli bättre på att inte ta åt mig så förfärligt.

Nu ska snart barnen hämtas från respektive förskolor och sen vankas middag, läxor och sago-mys. Jag tänker bara så fullt ut gå helt upp i min roll som hustru och mamma. Nu är jag så leds på folk. Jag måste sluta känna att jag ska vara alla till lags. Det är ändå alltid nån som tycker att man gör fel. Så länge jag gör det jag tycker är rätt för mig som person, för min familj och i att i mitt arbete vara proffesionell så räcker väl det. Det är dom sakerna som är viktigast.
Sen senast jag skrev har Amanda fyllt 7 år. Det känns omöjligt att hon börjar skolan i höst. Vart tog åren vägen?? Har jag blivit äldre....nja, ska jag erkänna det hahahha. Jodå, jag har oxå blivit äldre men än är det inte dags för Botox. Elias har haft skrutt med magen och fått varit in på Barn för läkarbesök, så nu avvaktas det. Det har blivit bättre men förmodligen så blir det en magnetröntgen av hans lilla mage. Det jag glatt mig åt är att han fått tillbaka hullet efter en magsjuka som bara inte ville ge med sig.
Johan har överraskat och köpt nya sängar åt oss. Underbart. Vi har hunnit grilla ute 3 ggr då vädret varit underbart. Allt under -25 klassas som underbart efter en sån här vinter =)

Men nu ska jag bege mig iväg. Tjing

Nu är det nya året påbörjat. Med magsjuka hos barnen. Bara dom och Johan än så länge. Jag hoppas innerligt att jag slipper.
Ja, ska man sumera året 2010 kanske?? Ja, vart ska man börja...2010 är ett år som etsat sig fast som det hittills värsta året då det rör mig personligen. Men jag känner att jag har kommit ut starkare på andra sidan. Absolut. Det mest definitiva beslutet är att inte hålla kontakt med min pappa. Jag har inte plats för honom i mitt liv då händelserna kring honom verkligen fått mig att fundera över hurvida jag verkligen ska behålla ett så pass osunt förhållande i mitt liv. Jag har haft lite och ingen kontakt med honom sen jag var 15 år och känner att efter denna sommar så klarar jag mig bara fint utan den oxå. Hade hans föräldraskap kunnat trillat igång innan allt, allt som vände min, mammas och mina syskons värld upp och ner ...så kanske. Han har haft 20 år på sig att leka intresserad pappa, en pappa som velat ha tid med sina döttrar osv. Men den polletten trillade tydligen inte ner förän han satt sig själv där han sitter nu. Nåväl, beslutet var inte helt lätt. Men jag bara kände att nu var det nog.
Så vi kan väl bara säga så här....tack för att det helvetiska 2010 tog slut och att ett nytt år äntligen kommit igång.

/Annelii

....det är dags att vara hård mot mig själv. Att inte tillåta allt dravel bekomma mig så.

Det skulle vara skönt att få komma tillbaka till vardagen igen. Denna förkylning verkar inte vilja släppa sitt järngrepp om mig och mina bihålor *suck*. Det är bara att gilla läget. Men det känns som om det är nog med grejor i livet just nu som florerar. Det känns knasigt på många sätt och inget kommer väl att bli sig likt igen. Jag har inget emot förändring men den här förändringen kunde ha fått förbli ogjord. Jag vet att jag skriver a men inte b och det är för att berörda parter vill nog inte ha det hela utblottat på nätet. Men jag bara måste få skriva om känslan som växer i mitt inre.
Denna sommar, 12 juni närmare bestämt, slog min "weird-shit-o-meter" i taket och världen kändes plötsligt som kaninhåler i Alice i underlandet. Det hålet har visst tänkt vara bottenlöst i min saga. Jag har ännu inte landat i nått Underland och det trillar bara in mer saker som får mig att susa vidare, tyngdlöst i mitt bottenlösa hål. Nej, nej och nej igen. Hålet representerar inte att jag mår dåligt eller är deppad. det är bara att så otroligt overkliga saker händer...och nej, jag pratar inte om att jag sprunigt genom en murad vägg mellan två platformer på nån tågstation på väg till Hogwarts. Utan det är bara saker som jag aldrig väntat mig, kunnat föreställa mig och än mindre ägnat en tanke till hur man bearbetar dessa event. Nu har det visat sig så att prästen jag tog kontakt med i juni är verkligen underbar. Vi har pratat ett par gånger och hon hjälper mig verkligen att hålla huvudet åt rätt håll och ovanför vattenytan. Sen att jag har vänner runt mig som verkligen verkligen är underbara är bara att skatta sig lycklig för. Speciellt kvinnan K. Hon är en förebild på många sätt och jag hoppas att jag en vecker dag kommer att besitta hennes form av inre styrka och självförtroende.
Jag är inte bara välsignad med underbara vänner....min lycka i livet. Mina barn och min helt enormt otroliga make. Jag har svårt att få grepp om att tiden gått så fort. Vi har varit gifta 7 år nu och jag kan fortfarande upptäcka hur det pirrar i magen vid blott åsynen av honom. Sånt där "jag är kär-pirr" efter 7 års äktenskap...otroligt härligt och jag är verkligen så genuint lycklig. Sen att barnen får en att må som en solig, varm sommardag. Jag är lyckligt lottad som har det så. Att verkligen känna varje dag att jag är lycklig och nöjd med livet jag lever.

Nu ska jag kasta min onda näsa och resten mig själv i duschen. Sen blir det att läsa ett par kapitel till i Harry Potter och den flammande bägaren. Imorgon är en spännande dag, även om jag någonstans är skräckslagen inför vad resultaten blir så känns det spännande. Nä, slit dig från datorn nu Annelii.

Natt natt

Men det är så otroligt, galet tråkigt just nu. Jag hatar att vara sjuk. Att behöva bli förkyld är det värsta jag vet. Först känns det där pirret i halsen som berättar att " vid gud" nys inte för då sätter det igång. Låter man bli att nysa?? Kan man låta bli att nysa?? Nej!! Och sen brakar det lös. Näsan rinner som om man lämnat en kran på. Men ack och ve. Det är bara början. Sen har vi dag nr 2 i förkylningen. Den där dagen man feberfrossan och överhettningar avbyter varandra om vart annat och man ser inte sig själv överleva dom närmsta 24 timmarna. Dag 3 är kroppen öm och man får uppleva att alla leder och muskler kan skicka signaler till hjärnan ATT DOM GÖR ONT!!! Sen, å sen...har vi dag 4. Då man börjar komma sig lite ur sängen. Det är den morgonen man givetvis tappar ner kaffeskeden och måsta bocka och vända för att ta upp den.....-PANG- och när man kommer upp igen vimmlar det prickar framför ögonen och man undrar vem det är som varit så snäll och slagit en i huvudet på väl utvalda ställen: strax under ögonen, strax ovanför ögonen. Inte att förglömme den där kulverten som verkar vara dragen mitt mellan ögonen och upp över pannan. Sen att det känns som om ögonen ökat i storlek och vill tränga sig ut ur sina hålor ska vi inte ens börja diskutera....eller jo. Va fan är det inte reklamationsrätt på bihålor för??!!! Dag 4 upptäcker man även att man överförbrukar ordet: "Va". Varför då? Jo, snoret tillsammans med svullna bihålor vill gärna visa sin storslagna sida till att härska och söndra genom att sätta lock i öronen. Härligt. Visst är det bara så kul att vara förkyld. ååå, jag höll på att glömma. Natten mellan dag 3 och 4, då man med en känsla av att vara en urvriden trasa, går för att lägga sig....vad händer då?? Jo, det ska jag berätta. Precis då all värk i kroppen börjar blekna bort i sömndrunkenhet sätter det i gång: HOSTAN. Hostan som HornPär själv verkat fått vara med att komma på att vi ska ha när vi blir förkylda. Själv låter jag ungefär som Robert Gustvasson när han imiterar att ha druckit Klorin. Deta i sin tur medför sig att man blir om i magmuskler och skuldror. Japp, det är livet....att vara förkyld.

Men visst är jag samtidigt tacksam för att jag bara behöver gnälla över en ynka förkylning. Det finns ju faktiskt värre sjukdomar folk tampas med och som dessutom kanske är livslånga eller rent av dödliga.

Nu ska här sprayas näsa med Nassonex. Sen ska jag bädda ner mig framför tv'n.

trevlig helg./annelii