anderssonvindeln

Har haft en sån där typiskt tjejig dag. Där jag är offret för alla orättvisor som finns. PMS, en välsignelse eller. Jag har gråtit åt allt jag sett på tv och bara varit allmänt fånig. Men men....dom här dagarna ska väl oxå göras. Men jag gillar dom inte. Inte alls.
Annars så är jag på väg till doktorn igen. Denna gång med växande smärtbild i händer och fötter. Var även med om en mindre olycka på jobbet som triggade det ännu inte läkta ryggskottet...så förra torsdagen gick jag runt huset och ladugården i nästan en timme och bara grät av ren smärta. Det var bättre på lördagen men jag har fortfarande sååååååååå ont när jag sitter. Men men. Det ska väl kännas att man lever??

Dagen har gått i samtalens tecken. Jag har ringt runt och försökt få tag i allergisköterskan inför höstens kommande prövningar. Amanda ska börja med hyposens-sprutor mot sin kraftiga allergi. Så det behövs lite omstruktureringar gällande tamburen i skolan. Hoppas jag slipper bråka om det bara. Jag är så less på att vara föräldern som bara ställer krav och är en Schtombachfuirer.
Nu ska jag dock lägga mig och läsa.